theinnocentletter

Det regnar. Jag har inte pluggat. MÅSTE plugga. Måste diska. Jag ska duscha nu. Kyckling och nudelwok till middag. Måste gå till Sainsburys och handla. Allt innan klockan 6.
Känner mig melankolisk. Lite orolig. Jag är alltid lite orolig. Fick dåliga nyheter igår. Det är mycket jag inte kan göra någonting åt. Ibland ignorerar jag människor. Det är jobbigt att vara ambitiös.
Tror att jag är motivationslös idag. Jag har inga bestick kvar och inga tallrikar. Henry dammsög min heltäckningsmatta för några dagar sedan. Det är smulor på mattan. Duschen är trång. Jag drömde om idioten. 
Fan. Inbetweeners är kul. Han tycker om det. Jag skrattade högt. 
Igår bråkade vi. Jag gick dit jag inte visste vart det var. Har inte pluggat någonting. Grammatiken ger mig ångest. Någon är saknad. Tror inte att de vet om det.
Jag har inte druckit lika mycket diet coke på sista tiden. Undra vad jag ska ta med mig till Sverige. Ska jag förvara sakerna i ett bombnedslag? Det är skönt när det är tomt. Måste dom komma tillbaka. Lite tråkigt att sitta här.
Önskar att jag hade pengar. Ett par mönstrade och orginal converse vill jag ha. Ska jag färga håret? Egentligen är det min egna hårfärg. Vill inte plugga. Undra om jag skulle ångra mig. Jag är lite rädd för september. När jag tänker på det. Saker brukar ordna sig. Är det tur eller ödet? Ibland ordnar det sig inte. Han kommer att bli så ledsen. Förstörd. Tänk om jag inte kan hjälpa. Jag är orolig för något som inte är mitt fel. Hoppas det blir bra. Jag vill att hon ska försvinna. Varför är det henne? Folk ger presenter utan anledning. Vad spelar det då för roll?
Var går gränsen till hur mycket man får säga. Jag vill korsa den. Förstås det att jag bryr mig? Mörkt eller ljust. Det går ju att ändra tillbaka. Dåligt samvete för det finns ingen hjälp.
Ibland undrar jag vad jag gör här.
Duschen är ledig.

---

X X

Något av det värsta jag vet är när människor får sådant de inte förtjänar, när någon uppnår något som de inte är värda att uppnå. Och när människor har fuskat sig igenom hela livet och fortfarande anser sig själva bra människor som aldrig kan få nog. Fusk, bananskal och tur är bra till en viss nivå och beroende på anledningen. Men just de människor jag tänker på förtjänar inte att lyckas med att fuska eller gilda in på bananskal! De bara förväntar sig att få det de vill ha utan att behöva göra ett försök. Jag ogillar starkt när människor skryter om sig själva och förskönar sanningen, det lyser så starkt igenom vem de egentligen är så att deras skryt bara blir komiskt. 
     Varför lyckas vissa människor med saker de inte ens är bra på? Bara för att de älskar sig själva så mycket att det blir inget över? Medan vissa som förtjänar allt, lyckas med ingenting.
     Man kan inte hålla uppe en fasad om hur mycket man tycker om sig själv, när det egentligen inte finns mycket alls att tycka om. Människor som däremot förtjänar det dem har, sådana beundrar jag. Ifall de har arbetat hårt för det eller haft tur spelar ingen roll, huvudsaken är att deras handlingar gör att de förtjänar det de har och får. De borde tycka om sig själva, oftast mer än vad de gör. De har självinsikt. Alla måste kunna se objektivt på sig själv. Annars framstår de (och är mest troligt) en självupptagen, stuck up bitch. 

Orättvisa är så jävla orättvist!
Och ja, det finns en anledning till min ilska.

---

X X

Allt känns skit. Jag vet precis varför och jag vet alla anledningar och jag vet vad jag borde göra men jag orkar inte, för allt känns skit. Jag är på väg emot en av de perioderna nu, försöker verkligen stoppa det men jag känner att det kommer.
    En sådan tid när det är jobbigt att vara vaken i sällskap med andra och le, det är jobbigt att vara vaken i ensamhet och känna hur axlarna trycks ner och hur hjärnan tänker och känslorna gör ont.
Det är jobbigt att sova för tankarna tar över drömmen och alla måsten som jag skiter i när jag är vaken gör det obehagligt och bevisar hur lite förtjänat det är.
Hopplös och värdelös.

Det enda jag vill säga är, vad ska jag göra? Men då blir jag bara förbannad på mig själv för jag vet vad jag ska göra, men jag vet hur jag känner mig och just då är allting omöjligt. Det är dags att ge upp, eller ge med sig, när apatiskt och omotiverad är mina adjektiv.

X X

Vill inte sitta tyst bredvid någon bara för att de inte har en iPod att lyssna på, jag vill inte heller prata med någon bara för att prata. Ibland vill jag, men ibland utbyts ord bara för sakens skull.
Jag vill lyssna på musik när jag åker buss, sköna låtar som jag kan tänka till, eller bara försvinna i när jag inte orkar tänka. Varför kan jag inte få lyssna på min iPod? Om jag gör det känner jag mig otrevlig.
Jag behöver musikterapi just nu. Nu.
Musik får mig att gå framåt utan att riktigt göra någonting, får mig att bearbeta saker omedvetet, musik hjälper mig att bli glad eller att bli ledsen. För ibland vill man gråta även när man inte gör det.
Då brukar jag spela en sorgsen melodi och låta tårarna rinna. Jag vill att det ska kännas som att det är borta, allting jag tänker på ska försvinna med tårarna och aldrig mera komma tillbaka.
Med musik ska jag stämpla fast alla minnen så att jag kan lyssna på dem när jag vill.
Men det ska vara frivilligt, frivilliga tårar och frivilliga minnen. Inte plågsamma tårar för att minnena inte lämnar mig ifred.

Jag vill lyssna på musik på bussen när jag åker buss till universitetet och när jag åker buss hem från universitetet, förutom ibland när jag pratar på bussen med någon annan på bussen som har något intressant att säga. Till exempel Max, han och jag brukar åka buss hem samtidigt och prata om intressanta saker på bussen.
Imorgon ska jag stoppa in hörlurarna i öronen. På bussen, på morgonen.

---

 
Idag har jag köpt röda, neonrosa och svarta tights, en volume och en lengthening mascara, knickers och nagellack från Primark, kollat på Hollyoaks och pratat med Steve. För att det är billigt där, jag orkar inte tvätta så måste fylla på med kläder, min mascara är inte bra, jag vill ha naturligt nagellack på naglarna, Hollyoaks är bra och Steve har jag inte träffat sedan i December.
Idag borde jag ha skrivit uppsatsen som ska lämnas in imorgon, men det är bara en övnings uppsats och jag har helt tappat motivationen. Kanske skriver jag den nu, eller så skriver jag den imorgon. För att jag är trött, jag kommer inte hinna nu, och vi får ändå inte betyg på den så kanske spelar det ingen roll om jag lämnar in den någon timme senare.


                      



Idag har jag pratat med honom på msn. Allt är låtsas bra.
...................:( 

X X  

Hur många tänker efter varje dag, på det dom gör, har gjort, eller ska göra, livet de lever och hur varje dag spenderas? Undra om det finns någon som egentligen är nöjd med sin tillvaro, någon som är nöjd även om de skulle tänka igenom allting och tänka på vad de missar, om det finns något de missar?
Eller om det finns någon som ärligt inte skulle vilja leva på något annat sätt, i någon annan situation, med någon annan, någon annanstans, för något annat?

Är de som inte nöjer sig drömmare? Eller kanske pessimister, kanske till och med för optimistiska för sitt eget bästa om att det finns något bättre?
Är de som är helt nöjda naiva? Eller blundar de för verkligheten, kanske har de aldrig vågat ifrågasätta sig själva och sin situation?

Kan man vara nöjd med det man har, men även en drömmare? Eller skulle det göra en galen med tanken på allt man skulle kunna göra, se, ha, men aldrig kommer sträva efter.
Och kan man vara helt nöjd med sig själv och sitt liv, men samtidigt ifrågasätta det och tro att det finns möjlighet till något bättre? Eller skulle det få en och känna som om man låtsas?


Bitchar går kanske hem och gråter på kvällarna för att de känner sig tomma utan uppmärksamhet.
Players kanske leker för att de är rädda för att vara den som blir sårad.
Töntar kanske vet att de är bättre än de som kallar dem tönt, de ler inombords och klarar därför av att leva med det.
Mammor och pappor är ansvarsfulla men innerst inne känner sig som femton och bara hoppas att det dom gör är rätt.
Vissa snygga människor tycker att de är snyggast i världen, vissa tycker att de är fula.
Och fula människor tycker att de är fula, men vissa tycker de är snyggast på denna jord.
Det blir lågkonjunktur för att alla tycker det har varit högkonjunktur för länge, och det blir högkonjunktur när det har varit lågkonjunktur för länge.
Vi köper saker med papper. Och trots det finns det fattiga och rika.
Länder, som egentligen bara är gräs och berg, hav och skogar har gränser. Går man en meter åt vänster kan man hamna i ett annat land. Fast det får man inte, inte utan pass.
Vem bestämmer över världen?
Varje land har sin regering eller ledare. Men vem har bestämt att världen ska fungera som den gör, att människor ska leva som de gör? Vem bestämmer att man inte får vara äkta och att allt ska vara en massa svammel.

Allt är fejk.

Chefer låtsas att de har koll, beordrar och ska vara den som tar besluten. I själva verket kan de mest troligt inte mer än de anställda, utan frågar om hjälp, låter den som jobbat längst ta hand om problemen. Men kan vara där för att säga ifrån i telefon, eller skiva under brev när det gäller något viktigt. 

Omsorgen låter sommarjobbare utan utbildning ta hand om sjuka människor i behov av någon som vet vad de gör. Om inte sommarjobbarna vet något men klarar av att jobba utan större missöde, så kanske de andra anställda inte har någon kunskap heller. De bara gör vad som står i handlingsplanen, och säger det som de läst i psykologiböckerna i skolan men inte förstår. Egentligen.

Servitriser på 5 stjärniga restauranger blir frågade av kunder som kommer in om maten och vinet. Kunderna är finklädda, rika och kulturella, de vill veta vad de dyra vinerna passar till och vad ostsorterna heter. Servitriserna har blivit lärda, men kanske har de glömt, de vet ingenting. De hittar på något, eller blandar ihop ostsorterna. Men de rika kunderna kan inte heller, och tror att den 5 stjärniga restaurangen har utbildad personal.

Bankens anställda, poliser och advokater klär sig i kostym eller uniform, de är formella och ska följa vissa sätt, har lärt sig hur man räknar pengar, koder, regler, paragrafer och rätten att bestämma över andra människor. Men när arbetsdagen är slut går de till puben och super sig fulla, tar av sig slipsen. De är inte sig själva under största delen av sina dagar, de låtsas och allt ska se formellt ut. Människor litar på anställda i kostym eller uniform, de skulle inte lita på en full öldrickare på puben.

Lärare har lärt sig hur de ska lära barnen det de själva redan har lärt sig när de gick i skolan. Men en lärare skulle nödvändigtvis inte kunna stå och berätta om saker och lära ut, utan att ha förberett sig först, anteckningar till historieläraren, och ordböcker till språkläraren. Någon har ansvar för att lära barn nödvändiga saker, det kan vara vem som helst som klarat tentorna. Men läraren måste lära sig allting en tredje gång innan de kan berätta för barnen, sätta sin egna stil på lärandet. Fast barnen tror att läraren vet allt.

Städare ska göra så att det ser rent och fint ut. Om det finns någon som putsar varje hörn och vrå och verkligen anstränger sig för att det ska bli så fräscht som möjligt, kommer den personen ändå inte få mer för det än den som sätter sig i sängen och putsar på ytan för att det går fortare så. Det ser lika rent och fint ut. På ytan.  

Har man inget samvete kan man ta sig igenom livet med att låtsas.

För allt är fejk.

Klart att det är mycket mer tidsfördrivande att verkligen anstränga sig för att göra saker rätt men det get också mycket mindre tid till att vara sig själv och göra det man verkligen känner för.
Om inte allting var fejk skulle det kanske vara lättare att veta vad man vill, vad man ska göra, hur man ska leva.
Kanske inte så konstigt att det är svårt att lita på andra. Bara på sig själv.

Då kan man i alla fall vara säker, på om det är sant eller inte.
Och man kan vara säker på att man inte är nöjd som det är, att man vill någonting mer. Eftersom även de som säger att de är nöjda i teorin inte kan vara det alls.
Because yet again, it's all fake.
Vilket alltså betyder att de som är nöjda blundar för verkligheten. Eller kanske....är de så smarta att de har insett;
det är ingen ide att ens tänka på det.


X X

om man kan höra mig ute i korridoren när jag sjunger...?

"Your fingertips across my skin, the palm tree swaying in the wind. Images.
You sang me spanish lullabies, the sweetest sadness in your eyes. Clever trick.
I'd never wanna see  you unhappy...I thought you'd want the same for me.

Goodbye my almost lover, goodbye my hopeless dream. Im trying not to think about you,
can't you just let me be. So long my luckless romance, my back is turned on you.
Should've known you'd be me heartache.
Almost lovers always do...

We walked along a crowded street, you took my hand and danced with me. Images.
And when you left you kissed my lips, you told me you would never let forget these images...
I'd never wanna see you unhappy...I thought you'd want the same for me.

Goodbye my almost lover, goodbye my hopeless dream. Im trying not to think about you,
can't you just let me be. So long my luckless romance, my back is turned on you.
Should've known you'd be me heartache.
Almost lovers always do...

I cannot go to the ocean, I cannot drive the streets at night, I cannot wake up in the morning
without you on my mind. And now you're gone and im haunted,
and I bet you are just fine.
Did I make it that easy, for you to walk right in and out, of my life?"

-----------------------------------------------------------------------------------------

Jag har någon gång fått höra att jag är konstig. Att jag tänker för mycket. Att jag oroar mig för mycket.
Jag undrar om det är så att jag har mer av de egenskaperna än andra?
Kanske har jag mer anledning att vara så.
Eller kanske jag bara visar det mer.
Vill helst inte tänka att jag är den enda som tänker på de saker jag brukar tänka på.
Det skulle vara alldeles för jobbigt.

Men jag har gjort något.
Något som en vanlig människa inte ska göra. I alla fall inte en vanlig människa så som de ska vara i mina ögon.
Jag önskar att jag kunde berätta det för någon, men det skulle vara tvunget att vara någon som inte har någon åsikt om rätt och fel.
Om det fanns någon som inte hade anledning att döma mig, som inte skulle berätta det, som inte skulle se ner på mig eller få mig att må ännu sämre. Om det fanns någon som kunde förstå, någon som kunde ta över mitt minne, som kunde spola tillbaka tiden eller låta mig börja om helt från början.
Om det fanns någon som kände mig utan och innan, men ända inte visste vem jag var, så de kunde inte ändra åsikt, inte undra vad som har hänt, eller varför.
Om det fanns någon sådan.
Då skulle jag berätta.

Men jag vet ju inte, ifall det skulle ändra någonting. 
Därför vet jag, att jag aldrig någonsin kommer kunna berätta det för någon. Jag vill inte ens veta själv.
Jag önskar att jag kunde göra det ogjort. Och allt det andra också. Men det här är värre.

Så nej. Jag tycker inte längre att jag är en sådan som allmänt bara tänker mycket. 
Nu brukar jag istället bestämma vad jag ska tänka,
jag graderar mina problem och väljer det som är lättast att tänka på. 
Jag väljer det som har med kärlek, och killar, vänner och framtid att göra. Det är jobbigt att tänka mycket på det också.
Men inte lika jobbigt.
Om jag måste tänka på det det andra vill jag inte tänka alls.
För det som monstret har gjort är jobbigare.
Det är outhärdligt. Då vill jag hellre försvinna än att stanna kvar. 


x x